Den gudomliga leken

Jag läser "En lockton i ödemarken" av religionsvetaren David Thurfjell. Det är den andra boken jag läser av honom. Den förra heter "Granskogsfolk" och handlar om hur naturen är en sorts religion för svenskar. Jag lånade den först på biblioteket, men tyckte den var så bra att jag köpte den när jag hade läst ut den. Vill ha den i bokhyllan att ta fram och referera till då och då.

I vilket fall som helst - denna andra bok jag läser har undertitel "Om människans förmåga att besjäla världen", och kan ses som en uppföljare till "Granskogsfolk". Nu handlar det inte längre bara om naturen som en religiös tillflykt, utan om hur vi hittar tecken på en andlig existens överallt. Tror jag i alla fall, jag har bara läst 44 sidor än så länge.

Thurfjell skriver att man kan se alla religiösa ritualer som ett slags lek. Lek i bemärkelsen något människoskapat, en kulturyttring som följer vissa regler och vars kärna är att deltagarna vet att skeendet har två parallella nivåer: dels den som finns inom leken och som är fylld av mening, och dels den som en utomstående, oinsatt person ser utan att förstå. Jag använder andra ord än Thurfjell själv för att förklara det här, och kanske har jag fått det om bakfoten. I så fall ber jag om ursäkt.

På sidan 44 använder han uttrycket "den gudomliga leken". Det fick mig att tänka på "Den gudomliga komedin" av Dante Alighieri. Thurfjell påpekar själv att det engelska verbet "play" kan betyda antingen leka eller spela på svenska. Jag tänker att substantivet "play" dessutom både kan betyda lek och pjäs. En språkvetare skulle säkert ha åsikter om att jag hoppar mellan orden så här, men nånting är jag kanske på spåren. Frågan är bara vad.

Jag har inte läst "Den gudomliga komedin". Försökte ta en genväg en gång genom att skaffa en bok som innehåll en sammanfattning i serieformat. Men den var enbarmligt tråkig! Kanske är det fluffet mellan allt som gör Dantes text läsvärd. Han gjorde i alla fall en berömvärd insats för skapandet av ett enhetligt italienskt språk, har jag läst.

Dante Alighieri med "Den gudomliga komedin" i handen