Ett år av skrivande

"Why bother with all the history books, when their authors – being men who are envious of women’s worthy deeds – do not talk about women’s noble actions, but instead consign them to silence?" – Lucrezia Marinella, 1601 Det finns ett märkligt historiskt faktum: Många framstående kvinnor har uppträtt i förgångna tider, blivit berömda och beundrade under sin egen tid - men senare "glömts bort". Jag skriver det inom citationstecken, för inte kan så många kvinnor av misstag glömts bort? Det måste givetvis handla om systematisk bortrensning ur historien. Första gången jag blev medveten om det här var när jag skaffade en bok av den australiska feministen Germaine Greer, "Hinderloppet: Kvinnans väg genom konsten". Det är ett imponerande verk där massor av kvinnliga konstnärer under hundratals år räknas upp. Många av dem var väldigt kända under sin tid, visade det sig! (Artemesia Gentileschi brukar för all del lyftas fram när man läser konsthistoria. M...

"Att vårda själen innebär ett intresse för det inte-så-normala". - Thomas Moore i boken Besjälat liv Bild eget foto

"Man skulle kunna googla det här, tänker jag, men det är skönt att ingen kommer på tanken. I alla år har jag tyckt att det är skönt med frågor som inte får något entydigt svar, som låter förmodandena, de mer eller mindre fantasifulla gissningarna, att leva vidare." - Merete Mazzarella i Den försiktiga resenären Det finns de som tycker att det alltid förstör en diskussion när nån i sällskapet tar fram telefonen och tar reda på hur det egentligen är. Tills nyligen har jag tyckt att det är konstigt med den inställningen. Jag har tänkt att visst vill man väl först och främst ha reda på fakta? Jag googlar mycket. Jag tror det är en skada sen mina år som översättare. Min man googlar ännu mer. Han kan avbryta en kram för att googla nåt. Visst gillar jag kunskap, men nånstans går gränsen även för mig. På sistone har jag känt ett behov av att fullfölja min egen tankegång, eller fortsätta ett vindlande samtalsbygge, istället för att avbryta med att googla för att få svaret. De...

När jag äter något gott tycker jag om att njuta sakta, i små tuggor. Till och med chokladpraliner tar jag små bett av, så gott det nu går. Jag vill dra ut på njutningen så länge som möjligt istället för att stoppa hela pralinen i munnen på en gång. Min exman och jag hade för många år sen en diskussion om det här. Han hävdade att en Schweizernöt (det var det diskussionen gällde då) smakar som godast om man proppar hela munnen full. Vilket han då föredrog att göra. Jag kan förstå det i teorin. Den överväldigande upplevelsen av överflöd. Men det är inte min grej. Även böcker tar jag små tuggor av när de är riktigt bra. Det känns som slöseri med bra prosa att rusa igenom hela boken i ett svep. Just nu läser jag Marie Hermanssons "Snövit", som är den klassiska sagan skriven som en roman, och den är just sådär njutbar. Jag måste stanna upp när jag har läst några sidor för att inte få en överdos av det ljuvliga. Jag upplevde samma sak med Agneta Pleijels självbiografiska "...

För några år sen läste jag mycket om eremiter. Jag drömde till och med om att bli en. Min man var nog lite orolig ett tag. Delvis kan mitt dåvarande intresse för ensamhet förklaras av att jag på den tiden hade ett jobb där jag ständigt skulle finnas till hands för andra människor. Men troligtvis var det en allmän stress som fick mig att längta efter att få vara ifred så jag kunde återhämta mig. Som tur är har även min man behov av att vara för sig själv, så jag har inte behövt slåss för att få vara ifred. Dessutom har jag ett eget rum hemma. Om dörren är stängd så vill jag inte bli störd, det respekteras. När mitt längtan efter att få vara ensam var som störst, då för några år sen, köpte jag en bok om eremiter i Europa idag. De finns faktiskt, det var inte bara förr i öknen eller i grottor. När jag läste om dessa nutida eremiter förstod jag att de alls inte är ensamma i livet. De blir ofta uppsökta av människor som vill ha råd eller uppleva en andakt. Inte ens som eremit får man a...

Jag har bestämt mig för att meditera de flesta dagar i veckan. Jag måste inte göra det varje dag, utan bara lite svävande "de flesta" dagar i veckan. Men det har faktiskt etablerat sig som en vana för mig. Idag fick jag lite tidsnöd, och upptäckte till min förvåning att jag ändå inte ville hoppa över meditationen. Här hade jag en jättebra anledning i att strunta i den, men jag tog inte chansen, jag satte mig i alla fall. Wow. Jag har alltså faktiskt fått ett sug efter att sätta mig en stund och antingen meditera till en röst i en app (jag använder Healthy Minds som är en jättebra gratisapp) eller bara helt enkelt sitta, det som inom zen kallas sazen. Man säger inte att man mediterar inom zen, man "sitter". Det tilltalar mig. Man behöver inte göra nåt särskilt. Fast man kan även räkna andetagen. Det är för att det är lättare att fokusera på nånting. Själv är jag ganska förtjust i att bara sitta, rakt upp och ner. Göra mig tom (nåja) och mottaglig, vad som än ko...

"Poesin handlar om ett slags mellanrum, om tiden före tiden och om tiden efter tiden, kanske om dramat mellan intet och ingenting." - Jaques Werup, Du har funnits här: Poesi på liv och död Jag kommer att tänka på Johannesevangeliet i Bibeln: "I begynnelsen var Ordet, och Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud." Lägg ihop det med skapeleseberättelsen, så kanske du får det som Jaques Werup menar. Werup skriver även så här lite senare i sin bok: "Poesi handlar om livskänslan, om frågorna som återstår när de flesta professionella utredningar har gjorts. När Gud är avsatt, skapelsens gåta löst och universum exploaterat, och vi ändå har en känsla av att ingenting veta." Jag läser inte så mycket poesi som jag kanske borde. Bild eget foto

Jag i vårvintersolen Idag har jag varit pensionär i ett år. När jag nyligen hade gått i pension träffade jag en person som hade varit pensionär ganska länge. Jag frågade henne hur lång tid det tog för henne att hitta fram till hur hon skulle leva som pensionär. "Ett år", svarade hon. Jag har haft med mig hennes svar ända sen dess, och tänkt att efter ett år så vet jag. Och skjutit det framför mig. Senast igår trodde jag att jag bara hade varit pensionär några månader. Men det har faktiskt gått ett år nu. Och jag vet fortfarande inte. Den allra första tiden var jag hektiskt sysselsatt med att utforska allt som erbjuds gratis i Göteborg i kulturell väg. Det blev jobbigt, för det finns MYCKET! Till slut ställde jag in saker jag planerat att gå på. Sen började jag utöva en massa konstnärliga hobbies. Jag målade, gjorde collage, fotograferade, gjorde musik och trumlade stenar som jag hittat längs vägkanter. Det är ju sånt man säger att man ska göra när man blir pensionär...

Jag bläddrar i Kreativitet: Ett sätt att leva , skriven 1962 av Rick Rubin (i översättning av Lisa Sjösten). Fastnar för detta: "Redan genom att finnas till är vi skapande varelser i den allra mest grundläggande bemärkelsen; vi skapar vår upplevelse av verkligheten och formar den värld vi uppfattar.      I varje ögonblick omges vi av osorterat stoff från vilket vi med våra sinnen samlar in brottstycken av information. Det universum vi uppfattar existerar inte i sig. Genom en lång rad elektriska och kemiska reaktioner frambringar vi en verklighet inom oss. Vi skapar skogar och hav, värme och kyla. Vi läser ord, hör röster och gör tolkningar. Sedan gör vi oss snabbt en bild. Allt detta är en värld vi själva har skapat.      Oavsett om vi rent formellt skapar konst eller inte så lever vi alla som konstnärer. Vi uppfattar, filtrerar och samlar in information, och sedan fogar vi samman och presenterar en upplevelse för oss själva och andra b...